Farväl Rembrandt

far.val.rembrandtFörsök till en rekonstruktion; Farväl Rembrandt. Varför just Rembrandt, frågar Per, varför inte bara farväl? Från något till något… tillbaka. Till en annan medvetandenivå. Något trångt sprängdes. I skärvorna ser jag värderingar, planer, prestationstvång. Golvet består av 53 perspektiviskt exakt tecknade stenplattor, på var och en ett perspektiviskt tecknat mönster, med var sin glansdager på vänstra kanten av plattan. Den bakre delen av rummet ligger i mörker. Atmosfären är tät, tekniken är tät. De senaste veckorna har den blivit allt tätare, den har rent av blivit kvävande. På imprimituren ligger en kraftigt pålagd putrido, sedan lasyrer, lasyrer … många skikt, de sista skikten hotar att kväva mig. Min trånga ateljé fylls av denna målning till bristningsgränsen. Där står två figurer. Vilka är de? Pojken fascinerar mig. Jag tycker om honom. Mannen bredvid är stor och trygg. Men rummet är trots sin storlek trångt och kvävande. Under det halvår jag arbetat på denna bild har något med ökande tydlighet börjat dra ihop sig. Det finns inga tekniska finesser kvar att rädda denna målning med.

Något bygger på falska grunder här. Pojken står där med sin trumma. Vem är han? Varför fixerar han mig så ihärdigt? Varför står han så orörlig? Ska han någonsin slå på sin trumma?

Jag flyttat. Äntligen får jag en större ateljé, äntligen flyttar jag. Med mig har jag många dukar. M11 med Beckers Normalfärg på. En av dem har storleken 126 x 146,5 och många fernissor. I centrum av mitt väsen har en kraft växt sig starkare. Förtöjningar brister. Språnget, där har vi det, språnget. Ja, hur var det med det där språnget egentligen? Något brast, den kvävande tvångströjan av värderingar, tekniska lösningar och prestationsångest måste ha fallit av mig. I en gammal dagboksanteckning läser jag: ”Språnget, där har vi det, språnget. Att kasta sig ned för stupet, släppa alla säkerhetslinor och möta det okända med öppet sinne. Att störta sig ner för den branta ravinen, att ta sats och hoppa med förvissningen om att aldrig mera komma tillbaka, att aldrig mer bli densamme. Frågan: Kan jag flyga? är meningslös, för själva hoppet är att flyga. Det är själva språnget som är den betydelsefulla handlingen, inte det tillstånd jag eventuellt uppnår efteråt. Att flyga är alltså inget uppnående av ett viktlöst tillstånd, utan en kraftfull existentiell handling i nuet. Frågan vad som händer med mig efter hoppet visar bara att jag ännu inte är redo att jag fortfarande inte vill släppa taget om de tankar och funderingar som jag inbillar mig ska ge mitt liv form och mening.”

Plötsligt blir jag medveten om att JAG aldrig tog det där språnget, att jag någonstans måste ha släppt taget, att någonting bara brast, som av en händelse. Jag befinner mig mitt inne i en sprudlande kreativitet, ett härligt kaos av förutsättningslöshet. Besinningslöst målar jag över mina gamla självporträtt. Jag behöver mycket duk och färg nu. Där finns en på 126 x 146,5, ett bra format, men tyvärr täckt av en massa fernissor. Jag häller utan att tveka färgborttagningsmedlet över den blanka ytan. Jag börjar skrapa i de mjuknande skikten. DÅ STEGRAR SIG REMBRANDT. På den illa tilltygade ytan uppstår ett uttryck. Jag går och sätter mig på en stol. Avvaktande – DÄR – OK, du ska få leva. Jag hjälper till lite här och där med pastellkritor och bygger en ståtlig ram åt honom. Farväl Rembrandt, du har betytt mycket för mig.

 

Dela dina tankar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.